Mikael Kihlman

Text av Karl Haskel

Mikael Kihlman är en mycket omsorgsfull konstnär.
Han vet att ljuset måste synas.
Eller inte synas.
Men det måste finnas där.

Ljuset finns alltid i Mikael Kihlmans bilder. Vare sig vi märker det eller ej. Och det gäller både koppargrafiken, litografin och oljan. Inte minst i koppargrafiken. Ljuset finns också i hans nattbilder. Himlen är inte helt kolsvart. Ett svagt skymningsljus kan reflekteras i blankslitna, svagt krokiga spårvagnsspår på gatan, blänka till på ett par biltak. Det ytterst svaga ljuset i bilden berättar mer om gatan, om atmosfären och om konstnärens öga och sinne, än vad en helt upplyst vedutabild med solsken skulle göra.
I Mikaels dagsljusbilder kommer en ny ljusdimension in: vattnet. Vattnet på regnvåta körbanor, i pölar på gatan. Vattnet speglar och berättar. Vattnet ger också en relief, inte bara en spegelbild. Vatten talar om liv. Vatten är hopp.
Det är ljusbehandlingen som får Mikael Kihlmans bilder att berätta det där lilla extra för oss. Det må gälla snålljuset i torrnålens trånga gränder där himlen inte ens syns, en trösterik tom himmel i ett sönderskjutet fönster i en våldtagen stad, frostkänslan i en vintrig björkskog eller dunsterna längs Venedigs trånga vattenvägar. Ljuset berättar – och vi lyssnar tacksamt.
Det viktiga ljuset i Mikaels torrnålar kommer oftast bortifrån, utifrån. De människor som vi ser, vare sig de befinner sig nära betraktaren eller långt borta i bilden, upplever vi mer eller mindre som silhuetter. Det är inga porträtt i vedertagen mening. Men dessa silhuetter är hela tiden medverkande i Mikaels porträtterande av en stad, en gata, en historia. Eller en historielöshet. De är viktiga, så anonyma de är. Vi får aldrig veta till exempel vem mannen med ryggsäcken är. Eller vart han är på väg. Men han är ändå en av dem som ger oss bilden av en hel bys eller stads befolkning. Vi ser dem inte alla, men vi ser dem genom Mikael Kihlmans eget berättande om dem, deras by eller stad. Och vi hör dem tala genom Mikaels alla vidarebefordrade meddelanden, hälsningar, viskningar, avtryck. Vi försöker tyda dessa tecken i bilden. Ibland lyckas vi, ibland får vår fantasi ta över tolkningarna. Och över våra huvuden på gatorna väver trådar intrikata mönster. Ibland som notlinjer för tonsatta budskap; en helt självklar sak för den musikaliske Mikael. Vi, något mer tondöva åskådare, får försöka tolka partituret så gott vi kan. En garanterat spännande jakt.


Karl Haskel
kulturjournalist

Utdrag ur texter från artiklar, kritik m.m.

Mikael Kihlmans torrnålar är både genomlevda och genomvandrande stadslandskap. En serie existentiella stationer som framträder i lika hög grad i det tålmodiga minnet som i ett upplyst nu-ögonblick. Bilderna har en stark realistisk närvaro men här finns också ett laddat och oberäkneligt ljus, som får oss att se nya möjligheter i det orubbligt invanda och vardagliga. Mitt i alla spårvagnsskenor och kullerstenars skrovligheter upptäcker vi även en slags underliggande kartbilder, en personlig geografi som gradvis nöts fram, som när någonting är på väg att lyftas upp till medvetandets yta.

Thomas Kjellgren, Kristianstad Tidning

I sina bilder förmedlar Kihlman en slags inre, rörlig obestämbarhet som trots sin traditionella utgångspunkt bekräftar grafiken som en öppen process. Dessutom bidrar hans stora konstnärliga insikt i mediet som sådant till att lyfta fram fragment av tillvaron, ögonblickssituationer, speciella bortglömda miljöer och psykologiska tillstånd till en poetisk nivå.

Ljiljana Cinkul, Graficki Kolektiv, Belgrad

Mikael Kihlman är det frånvändas stillsamme poet. I svart-vita torrnålsgravyrer tecknar han bakgårdarnas, de slitna fasadernas och de ensamma människornas porträtt. Han avlyssnar hundarnas och katternas sånger, vattenblänket i asfalt och kullerstenar har hans öga, portarna, trapporna, de vindlande gatorna i städer som kanske finns, kanske inte, är hans motiv. Mikael Kihlman är en visuell flanör med blicken riktad mot den synliga verklighet som rymmer de osynliga dimensioner vi kallar metafysiska och magiska.

Cristina Karlstam, UNT Uppsala

I en tid av mycket experimenterande med nya metoder inom grafiken hör han till den grupp som följer de gamla svenska traditionerna från torrnålens mästare Axel Fridell. Hos Kihlman finns något av samma ödesmättade stämning i den valörrika svärtan och den noggranna omsorgen om detaljarbete i plåten.

Inger Landström, Borås

Det är något av en raspig svart-vit film över Mikael Kihlmans bilder. Han gillar strecket, trådar som löper likt elledningar kors och tvärs eller antenner och mottagare som nållika sticker upp på hustaken. I vissa fall tillverkar han sin egen raspighet, sina helt egna streck i tillvaron tillsammans med en passande textremsa. Han spelar blues på gråskalans hela register och fångar en stämning från en tid, som håller på att utplånas men utan stänk av nostalgi.

Ulla Brogren, NT, Norrtälje

Befront Magazine 22.9 2016

Cristina Karlstam, Kulturtidskriften Cora, februari 2013

Bilder av stadens själ

Konstbok
Utsnitt
Grafik av Mikael Kihlman
Almlöfs förlag

Mikael Kihlman är en av Sveriges många skickliga grafiker med den klassiska torrnålstekniken som sitt dominerande arbetssätt. Falugrafikern Axel Fridell är en av Kihlmans förebilder, skriver Cristina Karlstam.

Kihlman är också en ofta återkommande utställare, såväl internationellt som i Sverige. Sommaren 2012 visade han sin utställning Utsnitt hos Galerie Manière Noire i Berlin och därefter hos Finlands konstgrafiker. Nu visas hans utställning Utsnitt hos Grafiska Sällskapet i Stockholm (tom 13/2). Bilderna från Utsnitt har nu också blivit en bok med samma titel, utgiven av Almlöfs förlag och med introducerande text av Karl Haskel.

Bron, torrnål, Mikael Kihlman 1991 - 92

Utsnitt är precis vad titeln säger: delar av den stora väntande presentationen av Kihlmans grafik som kommer på Dalarnas museum 2014. Men titeln kan också mycket väl läsas som ett urval i vidare mening ur ett konstnärskap som präglas av konsekvens och fingertoppskänslighet när det gäller inte minst att avläsa det som kunde kallas ”stadens själ”.

”Staden” i Kihlmans verk är dunkla gränder i dämpat kvällsljus eller nattlig svärta, kullerstens- eller asfaltgator, inte sällan med blänk av ett regn som nyss upphört. Det finns en ton av vemod och enslighet i Kihlmans stadsstudier, som mer handlar om stämningar och känslor än om redovisning av konkreta miljöer. I den mån människor förekommer i bilderna är de ofta bortvända, kanske på väg ut ur bilden. En katt slinker runt gathörnet, en spårvagn närmar sig, bilarnas lyktor lyser tillfälligt upp en gatstump. Man tycker sig ibland höra några vilsna jazztoner, kanske en bluesmelodi, man lockas att stanna upp, lyssna efter stadens ljud, eller lyssna inåt.

Mikael Kihlmans bilder handlar lika mycket om betraktarens inre vandringar som om de fysiska gator han låter träda fram genom sina ristningar i plåten. Det är trolskt, någon gång lite skrämmande; vad är det för en nattspårvagn som närmar sig, liksom lösgjord ur ett nästan existentiellt mörker som tycks evigt? Varför är det duvor och bilar, inte människor som dominerar stadsrummet i en annan bild? Ser vi i själva verket just skildringar av existentiella tillstånd, gestaltade med en virtuos precision? Något har (kanske) hänt, vi vet inte vad, ser bara spåren av något förlorat. Och alla de tunna ledningstrådar som ofta korsar luftrummet i Kihlmans bilder, är de tecken på kommunikation och överlevnadsmöjligheter, mitt i det hotfulla mörkret och den ödsliga tomheten?

Några städer är namngivna, Berlin, Venedig, andra inte; känslan av att befinna sig någonstans i Centraleuropa är påtaglig, inte bara därför att Kihlman är ett stort namn i Polen eller att hans estetiska dialekt har släktskap med den rika polska rika grafiktraditionen. Det är stadsbildernas egenart som ger mig känslan av att vara på besök i ett Europa som kanske numera bara finns i konstnärens minne och i de bilder han förmedlar till sin samtid.

Frågorna som Mikael Kihlmans bilder väcker är många, vår fantasi tillåts vandra på hans gator, spegla sig i vattenpölarnas blänk, flyga längs telefontrådarna eller våga sig upp för den vindlande trappan; vart den leder vet vi inte, inte heller vilken flod det är som den ensamme mannen i en annan bild vandrar längs.

Utsnitt är en lockande vacker bok, sobert formgiven av Karin Almlöf, dessutom flerspråkig (förutom svenska också finska, tyska och engelska). En värdig presentation av ett av den svenska samtida grafikens allra intressantaste konstnärskap.

Cristina Karlstam

Poetiska kulturmöten

Text av Cristina Karlstam

Mikael Kihlmans finstämda grafik möter den jugoslaviske poeten Aleksandar Tismas text i en gemensam bok. Samtidigt visas Kihlmans bilder hos Konstfrämjandet. Lysande, skriver Cristina Karlstam.

Uppsalabördige konstnären Mikael Kihlman är en lyhörd avlyssnare av Staden, dess puls och ljud, dess ljus och dagrar. Hans stad är varje stad och alla städer, Solna och Novi Sad. Hans finstilta grafiska gestaltningar av iakttagelser och upplevelser är poetiska kammarstycken med hög lödighet.
Nu visar han ett antal bilder hos Konstfrämjandet i Uppsala: små, täta torrnålar, lite mjukare litografier som närmar sig de blygsamma målningarna med lätt pensel och dominerande gråtoner som också ingår i utställningen. Och så de stora grafiska bladen, som visar att kammarformatet också låter sig översättas i monumentala former. Ändå: bäst är de förstnämnda, de innerliga små torrnålarna där konstnärens absoluta gehör får explicit uttryck.

Staden som tillstånd

Staden med sina gator och hus, fordon och människor; staden som livsrum och tillstånd, som spegel och miljö. Blänket av himmel i gatans vattensamling efter regn, spårvägsrälsens vindlande färd mot horisonten, gatstenarna som tycks bilda en karta över ett inre stadslandskap. Allt är fångat med den precision som ger individualitet och allmängiltighet i ett och samma streck.
Nyligen utkom boken Solna Centrum Novi Sad med Kihlmans grafik och måleri (flera av bilderna finns på utställningen i Uppsala) och med texter av poeten Aleksandar Tisma, född och uppvuxen i Novi Sad i det forna Jugoslavien (Almlöfs förlag, inb).
Det är en bok där två konstnärstemperament med gemensam andning möts till ett kongenialt uttryck. Därtill en sällsynt vacker bok: Kihlmans stämningsladdade bilder äger en säregen skönhet som inte har med nostalgi men med seendets oförställda, allvarliga glädje att göra. Tismas texter är en äldre mans av livserfarenhet insiktsfulla ord,
översatta av Adolf Dahl.

Mikael Kihlmans och Aleksandar Tismas bok är ett lysande brobygge mellan kulturer och människor.

Cristina Carlstam, Uppsala Nya Tidning

Svenska Dagbladet - Kultur 27.2.2004

UM:DRUCK, Zeitschrift für Druckgraphik und visuelle Kultur, Nummer 20 juli 2012

Borås Tidning 3.2. 2015