Var börjar vi?

 

 


 

Konst någon?

Allt handlar om att hitta nya marknader för konst.
Vår konservativa kulturminister vill att konstnärer ska tänka mer i marknadstermer.
Jag gör så gott jag kan...

Kulturministern?

 

 


 

Visegrad - 2003


Och nästa dag så regnade det i Visegrad

Från en vistelse i staden Visegrad 2003

Det var morgon i Visegrad, solen sköljde ner över de bedårande vackra grönklädda bergen. Nere i dalen skymtade floden Drina, som med sitt turkosgröna vatten vittnade om tidlöshetens närvaro i detta tidsbundna nu. De första konstnärerna i vår grupp på cirka femton stycken målare, skulptörer och grafiker, där jag, två belgare och två japaner var de enda utlänningarna, hade redan samlats i restaurangen för att äta frukost. Som spets på det hela serverade man hemgjord raki ur petflaskor och plastdunkar. Stämningen var uppåt och bakfull på samma gång. Cigarettröken stod tät och hesa röster diskuterade högljutt saker jag inte förstod; jag talade och talar dessvärre inte serbiska.
Efter frukosten, för min del utan rakin, släntrade jag ner till kurbadet och morgonens massage. En bastant babusjka knådade värken ur mig med bestämda välgörande knådningar. Jag stod i kö tillsammans med ett dussintal krigsinvalider, unga tatuerade män med något uppgivet och trasigt i blicken, halta, lytta, skadskjutna av livet med djupa sår utanpå och inombords. Alla knådades vi av babusjkan med de stora starka välsignade händerna. Sen gled vi ner i det mineralrika 34-gradiga vattnet som kom direkt inifrån urberget.
Man fick bara bada i trettio minuter, men vi låg där och plaskade tills vi blev tillsagda. En vän berättade för mig att han hade beordrats att försvara kurhotellet under kriget. Han hade bott nere i källaren med sitt gevär, ammunition och konserv¬burkar i många månader. En kort period hade han bott i bergen runt omkring, de vackra underbara bergen i Bosnien-Herzegovina. Han var glad för att hotellet åter var befolkat med personal, babusjkor och gäster. Ett hotell fullt av kulhål, tomt och ödsligt, en gång traktens stolthet och resmål, är en sorg för en hel bygd. Nu kan man i alla fall försöka låtsas att saker och ting är något så när normala, fast vi alla vet att det inte är så. Men vi försöker… även fastän vi vet att det inte går.
På dagen åkte vi ner till det östra brofästet på bron över floden Drina. Där väntade tre militärbåtar på oss, och ett gäng unga storvuxna militärpojkar. De var mer hela än de jag träffade tidigare, och med tatueringar, rakade huvuden och rakin i pluntor och plastdunkar. De tog oss uppför floden. Längs med bergssidorna syntes spår av den gamla karavanvägen, den lär ha varit livsfarlig, kantad av stråtrövare och annat elände. Vid bron betalade man tull, om man kom så långt. Överallt längs med bergssidorna såg man bombade hus, ruiner, spår av dem som levat där för bara ett tiotal år sedan. En förbannelse vilade över nuet vid evighetens vackra flod. – Vi kallar dem för cabriolet-hus, sade en av mina serbiska konstnärskolleger, hest hostande medan han kedjerökte sin pipa. Jag försökte föreställa mig hur livet här en gång varit, men jag kunde inte.
Vi stannade till vid en flack udde som gick rakt ut i floden där den gjorde en skarp sväng. Det grillades och dracks öl och raki. Militärerna stod lite för sig och granskade oss, det var väldigt trevligt men samtidigt kusligt. Vaktade de oss, var vi gäster eller fångar? För tio år sedan hade vi nog varit döda. Tanken svindlade. Rakin flödade.
Vi färdades tillbaka mot Visegrad och solen gick ner bortom bergen bakom oss, i väster. Det var bedövande vackert. Kanske var det därför jag grät, eller var det av allt annat som både var och inte var runt omkring mig?
När vi kom tillbaka hade restaurangerna öppnat. Den på dagtid så sömniga och nästan paralyserade staden hade totalt bytt skepnad. Nu var det ungdomarna som regerade. Högljudd schlagerpop på serbiska och engelska ekade ur varje restaurang och gatorna var fulla med ungdomar som gick fram och tillbaka på huvudgatan Kralja Petra Prvog. Framtiden kändes med ens hoppfull, schlagern till trots.
Stenarna som användes vid brobygget vid 1500-talets senare hälft bröts ur berget i närheten av kurhotellet. Vid brytningen så upptäcktes en källa vars vatten var mineral¬rikt och välgörande. Man byggde ett mindre bad vid platsen och badet finns där än. En liten bassäng med två terrasser runtom där man kan sitta, och en kupol i betong antagligen byggd under Tito-tiden. Vattnet rinner i en strid ström ur ett rör i ett stenfundament från berget. Mineralavlagringar under hundratals år har gjort att allting glimmar och gnistrar i regnbågens alla färger. Vi hade bokat in oss för den sista tiden för dagen vid niotiden. Vi var en liten grupp konstnärer på åtta personer. Vi tog med oss massor av sterinljus, som vi tände och ställde längs med väggarna, vin från Montenegro, ost och druvor.
Väggar och tak skimrade i tusentals färger, och vi började spontant sjunga i kör där vi alla låg i bassängen. Stämma på stämma. Akustiken var fantastisk! Vilken oförglömlig kväll!

Och i staden Visegrad stod en ensam Volkswagen, en bubbla från slutet av 60-talet, längs med en liten tvärgata, Nicole Pasica. – Drinas turkosgröna vatten strömmade vidare bland berg och dalar femtio meter därifrån.

Natten föll, och nästa dag så regnade det, i Visegrad.

 

 

 


Vi gick över en bro
Tillägnad Adam Z.

Vi gick över en bro i staden Wroclaw
I ljuset bredvid katedralen stod en cykel
och någon öppnade ett fönster
Nog var det så att jag funderade över
svårigheterna med det arbete jag har
Detta antecknande och registrerande

Att andas in
och sen andas ut

Att böja sig ned och i rätt ögonblick
plocka upp det jag förlorat
innan spårvagnen dundrar förbi
och duvan lyfter från fönsterblecket
Just före kvinnan med barnvagnen
passerar den gamla damen med kassarna
och minnet…
ja, detta minne,
som alltid försvinner genom bakdörren
då jag ropar

Vi gick över en bro i Wroclaw
och solen gick upp över mitt land
ett flygplan korsade himlen
jag böjde mig ned



 

Dessa gator

Jag går på dessa gator
för första gången
men visst har jag gått här
många gånger förut?

 

 

 


 

Flera gånger om dagen

Flera gånger om dagen
så gott som varje dag
år ut och år in
ställer jag frågor till dig
om än det ena
än det andra
om varför det är si
eller så

Du lyssnar tålmodigt
tittar in i mina ögon
men jag får aldrig något svar

 

 


 

I dessa rum

Nu hänger våra tavlor på väggar vi målat
Matsalsbordet med väl valda stolar, schäslongen du älskar
Igår rörde sig andra människor i dessa rum
bland sina möbler och ägodelar
I morgon sitter nya människor och talar om andra saker,
deras barn leker andra lekar
i dessa rum

Besöket är kort och flyktigt här
Kommer huset alls att minnas våra samtal?
Trapporna bevara värmen av våra steg
och utsikten över träden
att minnas våra kärleksfulla ögons blickar?

från dessa rum

 

 

 


 

Vådaskott

Livet skjuter vådaskott
en oskyldig störtar till marken
En förlupen kula av meningslöshet
träffar tillvarons mittpunkt

Han vaknar upp i en helt annan värld
hittar inte längre hem.

 

 


 

Planet Utanför

Snart så avslutar jag mitt konto,
öppnar ett nytt i något annat Universum

fast jag föredrar alltid att landa på…

Planet Utanför